Vardagshjälte

Yup! Då har man klarat av första dagen av årets marknad.

Morgonen måste jag säga blev märklig. Jag steg upp runt 11-tiden ungefär för jag tänkte att jag skulle åka till byn med morsan och farsan. Ska försöka återskapa en del av konversatioen som ägde rum tidigare idag:

Jag: Mamma! Ska vi in till byn?
Mamma: Vi ska gå in till byn.
Jag: Ja, men då tar jag bilen dit.
Mamma: Ja, men det är ju klart att vi tar Biiiilen dit!

Inte exakt så, men ungefär. Morsan ber mig väcka Martin så vi kan åka. Och när jag kommer ner sedan... det är där det märkliga händer: jag hittar inte morsan och farsan. Inte på övervåningen. Inte på mellanvåningen. Inte i källaren. Jag kikar ut genom fönstret och ser att bilen är borta.

Men HALLÅ! Jag skulle ju med. Vad fan...?
Då fanns det bara ett alternativ i det ögonblicket: sno nycklarna till farsans moped! Nåja, det fixade ju sig tillslut! Jag kom till byn, stötte på lite folk och köpte en hatt. Ungefär en likadan som Michael Jackson använde.

Töntigt? Jag kunde knappast bry mig mindre.
Kanske slänger upp en bild på hatten en annan gång, så får ni själva avgöra hur pass lik den är.

Jag ringde till Tobbe och så for vi och käkade Thai Take Away.

Then all of a sudden, all angels of heaven descended upon us because of all the indulgence that the food brought us.
Satan så satans jävla smaskigt, och helt jävulskt underbart var det!

Och snart ska jag iväg för att basta! Dricka alkohol gör jag imorgon istället. I might just be someones designated driver.

Later.

Du kan inte sakna något du inte har upplevt.