Det är dags att göra andra grejer nu
Nu kanske ni undrar varför jag inte har bloggat på mer än en vecka. Jag har inte varit med i någon olycka som har tvingat mig till sjukhus, jag har inte rest iväg någonstans och jag har verkligen inte kapat av mina händer. Okej, det har varit marknad under helgen så jag kan väl skylla på det, men det tänker jag inte göra.
Jag har haft, och har fortfarande, väldigt lite lust att blogga någonting överhuvudtaget. Det känns så jäkla rutinmässigt att blogga om exakt samma saker dag ut och dag in:
"Sitter på jobbet med en kopp kaffe och korsord"... "Det är några badgäster i bassängen"... "Efter jobbet blir det nog att kolla film eller serier med några kompisar"...
Jag tycker inte om att läsa det, och jag vet att ni läsare med största sannolikhet inte heller tycker om att läsa det. Nuförtiden känns det som att ingenting vad gäller mitt vardagsliv är värt att skriva om eftersom det ändå är samma sak som händer dag ut och dag in.
Det är just därför som jag inte har bloggat på drygt en vecka. Jag har nu bestämt mig för att ta ett uppehåll vad gäller bloggandet. Jag kommer kanske tillbaka hit, kanske inte. I vilket fall som helst vill jag tacka alla som har följt min blogg under dessa två år som jag har spenderat i bloggvärlden. Ni har fått följa med mig genom filosofiska vardagstankar, sågningar, studenten, shoppingresor, konserter, föreställningar, högtider samt nästan ett helt år med äventyr i Santa Barbara, Kalifornien.
Om/när jag bestämmer mig för att återuppta bloggandet återstår att se. Så som det ser ut nu är detta det sista inlägget i ett från början väldigt spontant projekt som sedan blev en stor del av mitt liv. Innan jag avslutar så måste jag erkänna en grej. Det tog mig hela arbetsdagen för mig att skriva det här inlägget. Inte för att jag inte visste vad jag skulle skriva, utan mest för att jag har gjort andra grejer.
Återigen, tack till alla er som kikat in under dessa två år!
Jag har haft, och har fortfarande, väldigt lite lust att blogga någonting överhuvudtaget. Det känns så jäkla rutinmässigt att blogga om exakt samma saker dag ut och dag in:
"Sitter på jobbet med en kopp kaffe och korsord"... "Det är några badgäster i bassängen"... "Efter jobbet blir det nog att kolla film eller serier med några kompisar"...
Jag tycker inte om att läsa det, och jag vet att ni läsare med största sannolikhet inte heller tycker om att läsa det. Nuförtiden känns det som att ingenting vad gäller mitt vardagsliv är värt att skriva om eftersom det ändå är samma sak som händer dag ut och dag in.
Det är just därför som jag inte har bloggat på drygt en vecka. Jag har nu bestämt mig för att ta ett uppehåll vad gäller bloggandet. Jag kommer kanske tillbaka hit, kanske inte. I vilket fall som helst vill jag tacka alla som har följt min blogg under dessa två år som jag har spenderat i bloggvärlden. Ni har fått följa med mig genom filosofiska vardagstankar, sågningar, studenten, shoppingresor, konserter, föreställningar, högtider samt nästan ett helt år med äventyr i Santa Barbara, Kalifornien.
Om/när jag bestämmer mig för att återuppta bloggandet återstår att se. Så som det ser ut nu är detta det sista inlägget i ett från början väldigt spontant projekt som sedan blev en stor del av mitt liv. Innan jag avslutar så måste jag erkänna en grej. Det tog mig hela arbetsdagen för mig att skriva det här inlägget. Inte för att jag inte visste vad jag skulle skriva, utan mest för att jag har gjort andra grejer.
Återigen, tack till alla er som kikat in under dessa två år!
Ännu en soluppgång som gått förlorad
God dag på er! Nu har det gått några dagar igen. Vet ni vad jag gör åt det? Berättar lite kort om vad jag har gjort. Jag har jobbat hela veckan. Och efter jobbet har jag antingen kollat film, lirat TV-spel, plinkat gitarr eller lirat CS. Det finns inte så mycket mer att säga egentligen.
Eller jo, förresten!
Det kanske är få av er som har hört talas om en snubbe som kallas för Kung Henry AKA Henry Bowers. Han är en rappare inom den så kallade "Spoken Word"-genren, vilket helt enkelt innefattar en typ av "storytelling" där man kan tala, rimma eller sjunga acapella. De senaste dagarna har jag spanat in några av hans battles med andra rappare, svenskar som amerikaner. Det var coolt, men av någon anledning tycker jag att klippet nedanför är ett riktigt genidrag.
Ta och lyssna så förstår ni nog vad jag menar!
Eller jo, förresten!
Det kanske är få av er som har hört talas om en snubbe som kallas för Kung Henry AKA Henry Bowers. Han är en rappare inom den så kallade "Spoken Word"-genren, vilket helt enkelt innefattar en typ av "storytelling" där man kan tala, rimma eller sjunga acapella. De senaste dagarna har jag spanat in några av hans battles med andra rappare, svenskar som amerikaner. Det var coolt, men av någon anledning tycker jag att klippet nedanför är ett riktigt genidrag.
Ta och lyssna så förstår ni nog vad jag menar!
