Vardagshjälte

En natt som denna sitter jag uppe. Dels sitter jag och pluggar, dels sitter jag och funderar. Funderar över det min rumskamrat Daniel skrev i sin blogg:

"Nu vill jag avsluta med att ge ett tips till alla er som inte vågar eller tvekar på att ge er iväg långt långt hemifrån.
VÅGA och TVEKA INTE!!!! Det är värt varenda öre och man blir överraskad varje dag man går ut i det här landet. California är bland det bästa jag gjort i hela mitt liv. Det finns inget att vänta på!"

Vanligvis brukar jag inte försöka inspirera andra, men jag måste hålla med Daniel i det här fallet. Om du känner att du vill komma iväg och plugga utomlands inom något ämne du är intresserad av så är det bara att söka! Och om du vill ta det riktigt stora klivet: åk! Bara åk! Så som jag ser det finns det ingenting att förlora på det.

I slutet på maj höll jag på att fixa och trixa med en ansökan till IBS. Sista ansökningsdagen skickade jag in min ansökan. Inte tänkte jag desto mer på att få något antagningsbesked, så sen som jag var med att skicka min ansökan. En vis man sa till mig en gång: "Det är aldrig försent!" Jag antar att det stämmer rätt bra i detta sammanhang, för några dagar senare fick jag ett e-mail med en massa olika dokument som skulle skrivas under och skickas in. Detta var bara det första steget mot min dröm: att få uppleva USA, att få bo i USA.

Må hända att jag bara har varit här i Santa Barbara (Kalifornien) i fyra veckor, men jag har upplevt så mycket positiva grejer att det egentligen inte bör spela någon som helst roll hur länge jag varit här. Jag har fått nya vänner (kanske några för resten av livet), upplevt spännande resmål (syftar främst på Hollywood), delat intressen och liv, fått nya intryck och perspektiv. Må hända att folk där hemma är stolta över mig (familj, nära vänner o.s.v.), men det viktigaste av allt: jag är rätt stolt över mig själv. Jag är stolt över att jag inte fortsatte stiga upp klockan tre på eftermiddagen för att sedan knalla omkring i hemmet i t-shirt och handduk resten av dagen. Jag är stolt över att jag fått så mycket support från både morsan och farsan vad har gällt planering, bokning av resa, bokning av tid på ambassaden o.s.v. Jag är stolt över att jag på så pass kort tid som jag faktiskt hade på mig (se till att söka in tidigare än jag gjorde), med hjälp från både morsan och farsan, lyckades få de flesta tankarna kring resandet att verka vettiga. Och framför allt: jag är stolt för att jag till slut gick ombord på planet utan att vända tillbaka och springa därifrån.

Vad jag helt enkelt försöker säga är följande: våga ta chansen! Endast du kommer att ångra att du inte åkte när du väl hade chansen, när du väl hade världens läge. Kom ihåg det!

I övrigt: tack för stödet hemifrån! Det värmer! Tack till mina vänner där hemma som visat sitt stöd och som följer mig och mitt liv här i Santa Barbara! Tack till både morsan och farsan som har hjälpt till att planera denna resa! Ett speciellt tack till farsan som gjorde allt det här möjligt med ett samtal till den amerikanska ambassaden! Jag kommer aldrig att glömma den dagen när du kom till badhuset när jag jobbade och berättade att jag hade fått tid på ambassaden. Det är ett av de mäktigaste, mest glädjefyllda, ögonblicken jag någonsin upplevt. För detta kommer jag att vara evigt tacksam!