Vardagshjälte

Jag och mina rumskamrater har samtalat en del under kvällen om hur våra liv har förändrats, i samband med beslutet om att studera i USA. Vi har samtalat om vikten att våga leva ut sina drömmar. Vi har kommit fram till att ens dröm kan börja, bara genom en sådan simpel grej som att skicka in den där ansökningsblanketten. Vi har kommit fram till att folk alltför sällan tar chansen när den väl finns. Vi har kommit fram till att genom att ta ett steg som detta kan man inspirera så många andra till att göra exakt samma sak. Detta är våran tid, och vi har möjligheten att uppleva ett riktigt jäkla härligt äventyr. Vi har möjligheten att öppna flera olika dörrar, att skapa flera olika möjligheter för våra liv. Vi har möjligheten att inspirera andra till att ta chansen genom att åtminstone skicka in den där ansökningsblanketten.

Förebilder är temat. Jag har aldrig sett mig själv som en förebild i något sammanhang överhuvudtaget. Kan vara på grund av antingen bristande självförtroende eller ödmjukhet. För första gången i mitt liv börjar jag se tendenser till att jag faktiskt kan vara en inspirationskälla för vissa människor. För första gången i mitt liv vill jag vara en förebild, en inspirationskälla som alla kan använda sig av, gammal som ung. Jag vill att folk ska se att vem som helst kan göra vad som helst, bara man lägger manken till. Jag vill att folk ska utforska livet runtom i världen. Det jag vill, i korta drag, är helt enkelt att man åtminstone tar chansen när den fortfarande finns.

Förebilder är temat. Förebilder har vi alla haft genom våra liv, medvetna som omedvetna. Förebilder som har inspirerat oss, som har format oss. Förebilder som har bidragit till mognad, förebilder som bidragit till... vad som helst, helt enkelt.

Jag tänker ta tillfället i akt genom att lista några förebilder som jag har haft, och fortfarande har, genom livet. Utan förebilder hade jag kanske aldrig tagit det där steget, att åka till USA helt ensam för att studera under ett års tid. Och det är just därför jag vill nämna mina förebilder som en sorts hyllning.

Jag börjar denna lista med de två allra mest uppenbara, men samtidigt är de även de som man kanske inte alltid har tänkt ska vara ens förebilder:

• Mor och far. Denna underbara duo har genom min levnadstid lärt mig att värdera ömsesidig respekt gentemot mina medmänniskor, empati, sympati och sunt förnuft. De har även försökt lära mig att hålla rent efter mig och att förvara "var sak på sin plats". Det jobbar jag fortfarande på efter alla dessa år, men förr eller senare kommer nog.
  
  
• Mina bröder. Båda mina bröder är två av de absolut smartaste människorna jag någonsin har träffat. Storebror beslutade sig att stanna kvar i Stockholm när övriga familjen flyttade upp till Pajala. Detta har fått mig att vilja växa upp en vacker dag och ha möjligheten att kunna ta hand om mig själv på egen hand. Lillebror har alltid funnits vid min sida. Visst har vi haft våra stunder ibland, men han har alltid varit där. Vi har gått igenom så jäkla mycket ihop under våra år. Det har funnits stunder (när jag var yngre) då jag har varit avundsjuk på lillebror då han alltid skulle vara så mycket bättre än mig på allt, oavsett om det gällde matematik eller racingspel på Playstation 2. Nu vet jag bättre. Jag känner ingen som helst avundsjuka länge. Bara en enorm stolthet och sympati. Bara det faktum att han nu är i exakt samma situation som jag var i för drygt ett år sedan får mig bara att vilja vara ett stöd, en förebild för honom. Han ska fan veta att jag kommer göra allt som står i min makt för att inspirera honom till att göra vad han än vill göra.
  
  
• Spindelmannen. Här kommer då antagligen den barnsligaste punkten i hela listan, men ack så nödvändig. Som ung grabb utan några som helst bekymmer i världen var första gången Spindelmannen (eller Spider-Man, kalla honom vad ni vill) försökte lära mig att "med stora krafter följer stort ansvar". Än idag tänker jag på vad man egentligen har för ansvar. Nu menar jag inte ansvar som att städa ens rum en gång varannan vecka, utan jag menar ansvar gentemot ens medmänniskor, gentemot ens omgivning. Men det allra viktigaste av ansvar får man inte missa: ansvar gentemot sig själv. Ansvar att förverkliga sig själv och ens egna drömmar.
  
  
• Mina absolut närmaste vänner. Några av de är kvar i Pajala, några av de är i Umeå, några av de är tillfälligt i Göteborg. Må hända att de är utspridda lite här och där, men de finns kommer alltid att finnas med mig. Från allra första början som nyinflyttad åttaåring i Pajala till den mannen jag är idag har mitt liv förändrats på så många olika sätt. Det är på så jäkla många olika sätt som jag har formats efter, stora som små, därför kommer jag inte att lista upp de. Mina absolut närmaste vänner ska ha en sak jävligt klart för sig: jag uppskattar allt som jag har gått igenom med er. Om det så gäller tunga stunder under gymnasiet som glassiga sommarlov med fester och allt vad det innebär. Det finns egentligen bara ett ord som jag kan säga: tack! Tack för att ni har varit där för mig ifall jag har haft det jobbigt! Tack för att ni har hjälp mig att bli en bättre människa! Tack för ert stöd från andra sidan jordklotet!
  
  
• Foo Fighters. Vad vore en lista med förebilder utan ett band/artist? Det finns många bra band/artister där ute, men det här bandet har verkligen träffat den största artären i mitt musikhjärta. Sköna riff, grymma texter och en sångare som inte går av för hackor gör att detta band självklart förtjänar en plats i mitt liv. Glädje mot sorg, vrede mot lycka, saknad av det förflutna mot att gå vidare i livet. En av mina absoluta favoritlåtar heter Learn To Fly. Lyssna på den, och tänk igenom det jag precis har gått igenom här i detta inlägg. Då ser ni nog ett samband.

Självklart finns det många andra personligheter som har inspirerat mig genom åren, men jag valde de som har haft/fortfarande har störst betydelse och inverkan på mitt liv.

Dagen läxa till er som skulle råka komma över det här inlägget: ta chansen medan den fortfarande finns, och bidra till att inspirera andra. Var en förebild.

En natt som denna sitter jag uppe. Dels sitter jag och pluggar, dels sitter jag och funderar. Funderar över det min rumskamrat Daniel skrev i sin blogg:

"Nu vill jag avsluta med att ge ett tips till alla er som inte vågar eller tvekar på att ge er iväg långt långt hemifrån.
VÅGA och TVEKA INTE!!!! Det är värt varenda öre och man blir överraskad varje dag man går ut i det här landet. California är bland det bästa jag gjort i hela mitt liv. Det finns inget att vänta på!"

Vanligvis brukar jag inte försöka inspirera andra, men jag måste hålla med Daniel i det här fallet. Om du känner att du vill komma iväg och plugga utomlands inom något ämne du är intresserad av så är det bara att söka! Och om du vill ta det riktigt stora klivet: åk! Bara åk! Så som jag ser det finns det ingenting att förlora på det.

I slutet på maj höll jag på att fixa och trixa med en ansökan till IBS. Sista ansökningsdagen skickade jag in min ansökan. Inte tänkte jag desto mer på att få något antagningsbesked, så sen som jag var med att skicka min ansökan. En vis man sa till mig en gång: "Det är aldrig försent!" Jag antar att det stämmer rätt bra i detta sammanhang, för några dagar senare fick jag ett e-mail med en massa olika dokument som skulle skrivas under och skickas in. Detta var bara det första steget mot min dröm: att få uppleva USA, att få bo i USA.

Må hända att jag bara har varit här i Santa Barbara (Kalifornien) i fyra veckor, men jag har upplevt så mycket positiva grejer att det egentligen inte bör spela någon som helst roll hur länge jag varit här. Jag har fått nya vänner (kanske några för resten av livet), upplevt spännande resmål (syftar främst på Hollywood), delat intressen och liv, fått nya intryck och perspektiv. Må hända att folk där hemma är stolta över mig (familj, nära vänner o.s.v.), men det viktigaste av allt: jag är rätt stolt över mig själv. Jag är stolt över att jag inte fortsatte stiga upp klockan tre på eftermiddagen för att sedan knalla omkring i hemmet i t-shirt och handduk resten av dagen. Jag är stolt över att jag fått så mycket support från både morsan och farsan vad har gällt planering, bokning av resa, bokning av tid på ambassaden o.s.v. Jag är stolt över att jag på så pass kort tid som jag faktiskt hade på mig (se till att söka in tidigare än jag gjorde), med hjälp från både morsan och farsan, lyckades få de flesta tankarna kring resandet att verka vettiga. Och framför allt: jag är stolt för att jag till slut gick ombord på planet utan att vända tillbaka och springa därifrån.

Vad jag helt enkelt försöker säga är följande: våga ta chansen! Endast du kommer att ångra att du inte åkte när du väl hade chansen, när du väl hade världens läge. Kom ihåg det!

I övrigt: tack för stödet hemifrån! Det värmer! Tack till mina vänner där hemma som visat sitt stöd och som följer mig och mitt liv här i Santa Barbara! Tack till både morsan och farsan som har hjälpt till att planera denna resa! Ett speciellt tack till farsan som gjorde allt det här möjligt med ett samtal till den amerikanska ambassaden! Jag kommer aldrig att glömma den dagen när du kom till badhuset när jag jobbade och berättade att jag hade fått tid på ambassaden. Det är ett av de mäktigaste, mest glädjefyllda, ögonblicken jag någonsin upplevt. För detta kommer jag att vara evigt tacksam!

I natt innan jag gick och la mig så lyssnade jag på en hel del musik. Detta fick mig helt plötsligt att fundera på en grej:

Vad är musik?

Musik kan vara alltifrån ett tungt beat till en skön stämma. Det kan vara alltifrån en känsla till en handling. Det kan vara alltifrån någon människas drömmar till andra människors verklighet. Alltifrån en kort melodi till en fulländad symfoni. Ibland är musik bara ett instrument, ibland är det flera samtidigt

Abstrakt, konkret. Betydelsefull, betydelselös. Budskap, tecken. Terapi, hypnos. Dunk, ljuv melodi. Snabb, långsam. Glädje, sorg. Tung, lätt. Hård, mjuk. Alla människor har sin egen tolkning av vad musik är, vad det handlar om, vad det står för. Det är just därför som musiken är så viktig i våran värld.

Den berättar lite om vilka vi är, var vi kommer ifrån. Var vi har varit, vart vi är på väg. Vad vi har upplevt, vad vi kommer att uppleva. Var vi har fötts, var vi kommer att dö. Den berättar lite om hur vi har valt att leva, och den berättar lite om hur vi kommer att leva i fortsättningen.

Den berättar lite om vilka vi är.

Som sagt så har alla människor sin egen tolkning av vad musik egentligen är. Musik blir vad man anser att musik ska vara. Oavsett om det är ett instrument eller ljudet av krossat glas, ljudet av vågorna som bryts mot en strand eller en storstads puls.

Vad är musik? Musik är något vi alltid bör ta till vara på. Musik är allt det här, plus mycket mer.

Vad är musik för Dig?

Man kan börja ifrågasätta deras popularitet om man vill. Storbloggarnas. Huruvida de bloggar om sitt vardagsliv och sådant som kanske är ointressant, men tänk då på att VÄLDIGT många skriver om sitt vardagsliv. Finns säkert några ointressanta exempel därute. Vem vet? Min kanske är ointressant.

Glömde nästan bort att VÄLDIGT många skriver om mode i viss mån också. Jag har dessutom märkt att man inte behöver vara en författare för att blogga, då jag anser att bloggandet håller på att bli väldigt main-stream. Snart har varenda 13-åring som börjat högstadiet en blogg. Jag bryr mig inte. Folk får väl blogga om de vill, jag utfärdar inte något förbud. Alla har vi väl rätt att uttrycka en åsikt.

Ta Kenzas blogg, till exempel. Den uppmärksammas nog eftersom hon dels skriver ganska bra (och grammatiskt korrekt till skillnad från många andra) , enligt mig, men också för att det händer intressanta saker i hennes liv nästan hela tiden. Hon reser, jobbar på MTV, intervjuar artister/band o.s.v. Angående Blondinbella vet jag fan inte. Läser inte den.

Angående grammatiskt korrekta inlägg: stavfel kan ju hända vem som helst, kanske genom slarv i tangenttryckningarna eller av någon annan anledning, men om ett helt inlägg bara präglas av särskrivningar och stavfel till höger och vänster är det nog dags att börja korrekturläsa innan man publicerar inläggen.

Det finns bloggar som sticker ut ur mängden, men det är absolut inget krav för att bli "känd" eller "populär". Se bara på AmandaVarDet! Hon kan ju knappt skriva för fem öre. Knappt snacka heller, i alla fall i de videoinläggen jag har sett. Huruvida hon driver med allt och alla är en annan historia.

Jag tänker inte börja bevisa att jag skulle vara bättre än henne. Hon har ju varit i toppen ett tag nu. Om det är för att någon överhuvudtaget tycker hennes inlägg är intressanta, eller om hon provocerar hyfsat bra, vet jag inte. Det skulle ju kunna vara så att hon har börjat skriva ordentligt. Don´t know, don´t care anymore.

Det gäller nog bara att upptäckas vid rätt tillfälle. Och hoppas på lite tur att man når toppen. Om det nu verkligen är någonting att sträva efter.

Jag klarar inte av att ta en paus. Det kanske inte är tänkt att jag ska ta en paus än. Det kanske inte går att kontrollera om man ändå har tillgång till skriveriet, samtidigt som livet känns lite intressantare för tillfället. Mitt humör och livssyn har tagit en tvärvändning, skulle man kunna säga. Nyss var jag tom och innehållslös, och nu känns det som att mycket vill ut genom mina fingrar, utöver tangentbordet som sedan ska framstå i textform. Så, detta är vad jag tänker göra:

Jag skjuter upp min paus. I alla fall till Stockholmsresan.

Okej. Var ska jag börja?

Igår fick jag mitt lönebesked som resulterade i att jag fick en positiv chock utav lönen som betalades ut idag. Jag hade siktat in mig på att få mindre betalt, men jag uppskattar positiva överaskningar. Helt klart!
Och idag... fick jag in lönen. Har bland annat varit och spelat Guitar Hero hos Tanos, käkat Thaibuffé och fått ett jävla sug på att läppja lite god dricka i helg! Och för att fortsätta tala om Thaibuffén: det riset som var knaprigt i botten av behållaren var väl det lite sämre, men i övrigt var käket KANON! Så jäkla gott att jag funderar faktiskt helt allvarligt på att fara och käka imorgon också. Min dagliga kost i Stockholm ska enbart bestå av Thaikäk!

Vad mer är nytt? Har fixat till länkarna på högra sidan bara. Och brorsan (Martin) fyller 18 år om ca en halvtimme. Får se hur det blir att fira honom. Han påstod att jag skulle vakna runt sextiden för att gratta honom, eftersom morsan och morfar ska fara iväg till Gällivare och hälsa på hos mormor. Hon har inte mått så värst bra på sistone, så vi får hoppas att hon blir bättre.
Jag förstod ju att Martin enbart skämtade, och därför tänker jag inte stiga upp så tidigt. Jag hoppas innerligt att han skämtar i alla fall.

Sedan har jag även börjat läsa Gone with the wind på allvar. Håller på att vinna slaget om det tredje kapitlet i boken snart. Det jävliga är att bokjäveln är så jävla tjock, varenda jävla sida är helt jävla fullsmockad med text och precis som jäv:et i jävelskap finns det inte en enda jävla bild (behövs väl inte egentligen, men jävlar i helvetes fan ändå)!

Jag tror att jag slog mitt personliga rekord i att säga ordet "jävla" i en enda mening.
Nåja, det är ju bra att läsa. Ska väl inte vara helt omöjligt att ta sig igenom den.

Dessutom... så har jag faktiskt funderat och övervägt idén att skaffa en tatuering! Jag har en ganska klar idé uppe i huvudet hur den ska se ut, så det finns inga tvivel äver själva motivet. Dock är det priset, morsans reaktion och den eventuella smärtan som får mig att tvivla. Fast det är ju klart: jag är bara ett halvår från att fylla 20, så jag gör ju vad jag vill. Så länge jag betalar för det själv. Men låt oss säga att OM jag skulle skaffa en tatuering, tror jag att det motivet jag har i huvudet skulle sitta riktigt bra på höger överarm.

Nu är klockan officiellt midnatt, enligt mig i alla fall. Så... GRATTIS BRORSAN!

Är lite ofokuserad förtillfället. Comedy Inc. är på TV.

I alla fall, jag ska berätta lite grann om gårdagen. Jag kanske verkade lite deppig, men i själva verket var jag bara orolig. Jag började oroa mig inför resan i oktober, och oroade mig för att jag måste fara själv. Men det är bara onödigt att stressa upp sig. Jag menar, det är över en månad tills jag drar. Och vad spelar det för roll om jag inte har något sällskap? Tänk hur jävla underbart det vore att bara vara för sig själv ett tag. Klart det vore kul att ha sällskap, men som jag har längtat efter att fara iväg helt själv! Dessutom så kommer jag ju säkert träffa Per och Ann i alla fall, så inget problem med umgänget vid sidan om. Och bara för att tillägga; jag ska ju för fan fara och kolla Pablo Francisco! The best part of the trip!

HAHA! Comedy Inc. är bara för skönt!

Nu har det gått tre månader sedan jag startade bloggen (mellan 27-28 april). Runt 100 inlägg har det blivit (jag kan ha räknat fel, fast då kanske bilder och sådant shit är inräknat)! Jag märkte att det var ett tag sedan jag skrev ett inlägg om livsåskådning. Därför hade jag tänkt tala lite om motivation nu.

Enligt Wikipedia är motivation följande: "Motivation är det inre tillstånd som aktiverar beteende och ger den riktningen, stimulerar och styr målinriktat beteende."
Jag behöver nog inte förklara det desto djupare, eftersom de flesta vet vad det innebär. Det jag däremot kan berätta om motivation är att det inte alltid är så lätt att hitta den. För mig är det så, i alla fall.

Vad ger då en motivation, viljan att genomföra saker? Väldigt individuellt, anser jag. Vissa motiveras genom musik, vissa genom filmer. Vissa människor blir motiverade genom berättelser som de har fått höra, andra blir motiverade av sådant som de har gått, eller går, igenom själva. Medan några motiveras av ens partner, motiveras kanske andra av... jag vet inte, en sköldpadda?

Och vad krävs för att motivera mig? Jag har inte den blekaste aning faktiskt. Det ligger säkert i psyket, men kommer som nästan aldrig förbi den där spärren. Och jag vet inte riktigt vad det beror på.
Tro mig: jag har försökt tagga till innan besök på gymmet, men jag kommer ändå inte förbi den där spärren. Och det känns ibland som att jag inte gör några framsteg alls. Jag kanske inte gör det ändå, men ni förstår nog vad jag menar. Det brukar tära på mig ibland. Att jag inte klarar av att känna motivation, som vissa andra kan. Och jag har ingen aning om hur jag ska få den.
Det fanns en episod under den tidiga höstterminen då jag såg gymmet som "ett andra hem". Ungefär så skulle jag vilja känna igen, fast jag vet inte vad som krävs!

Jag var och "sprang" i lördags, och började fundera på om jag borde göra joggingrundor till en god vana. I söndags tränade jag fotboll. Och sedan dess... ABSOLUT INGENTING!
Jag vet vad jag vill. Jag vet att jag kan göra det, men jag HITTAR INTE MOTIVATIONEN!

Vad ska man göra för att hitta den? Ska man vänta på att den kommer till en lika naturligt som snön kommer i december? Ska man själv leta efter den genom att göra saker man aldrig gjort förut? Eller finns det ens motivation? Behöver man motivation? Kanske bara är att göra det, you know? Just do it!

Nej!
Så enkelt kommer det aldrig att bli för mig. Jag hoppas att jag hittar det som kommer ge mig motivation, och jag hoppas att det kommer snart. Om man inte kan känna motivation... vad är då vitsen med att göra någonting överhuvudtaget?

Vad har jag för mål? Kanske borde ta och fundera över det. Jag är inte så säker längre...

The thing I want the most in life, might just be the thing I will never get!