Vardagshjälte

I skrivande stund är jag inloggad på Lunarstorm. Jepp, av någon anledning har jag fortfarande kvar min lunarstorm! När detta inlägget är färdigskrivet kommer mitt lunarstormkonto inte längre att existera. Men först måste jag bara uppleva lite nostalgi i samband med alla, på den tiden, "dagboksinlägg" jag skrev. Här följer några exempel på inlägg jag skrev på den gamla goda tiden.

• Börjar med att bläddra så långt bak i arkiven som jag kan, dvs 15 september 2002. På den tiden var jag 12 bast och kallade "Dagboken" för "Dagos". Mitt lunarnamn var "Party_Duck90".
  
  
• Tre dagar senare, 18 september 2002, hade jag genomgått en liten operation i överkäken. Jag fick lugnande medicin om jag ville då de skulle skära och ha sig i överkäken eller vad nu tandläkarna/läkarna/whatever skulle göra. Klart som fan att jag tog det! Hade ju panik på den tiden. Var ju trots allt bara 12 år.
  
  
• 5 februari 2009 tyckte jag för första gången att finska (eller Meän Kieli) var sjukt trist!
  
  
• 3 juli 2003 hade jag precis kommit hem från Piteå Summer Games.
  
  
• 21 oktober 2003 diggade jag Per Gessles låt Här kommer alla känslorna och Robbie Williams Let me entertain you. Det gör jag än idag, även om jag inte lyssnar på de låtarna särskilt ofta.
  
  
• 16 november 2003 gnällde jag på att jag var kass på ishockey. Men för att citera mig själv som 13-åring: "Jaja. Jag är ingen stjärna, men jag tycker det är roligt att spela hockey! Så detså!!"
  
  
• 16 februari 2004 gjorde jag mitt absolut första mål i ishockey. Det gjorde jag dessutom med min alldeles splitternya CCM Vector (halvkompositklubba)
  
  
• 13 maj anmälde jag mig till Asplövens Hockeyskola med hjälp av en kompis eftersom jag inte hade någon större koll på hur man gjorde. Fast det är ju klart: fanns många saker jag hade absolut noll koll på. Senare under dagen var jag inne på Great Skate och drömde om en massa nya hockeyprylar.
  
  
• 9 juli 2004 var jag radiobilarnas kung på Pajala Marknad. Eller ja, i alla fall om man ska tro på 14-åriga mig. Stamkund hann jag bli också. Och på den tiden var även storebrorsan fortfarande tillsammans med sin förra flickvän.
  
  
• 14 juli 2005 skrev jag följande: "dyhfyhethtsjgfyurtbygkjyuoiyimndrbyrybrtr nfrdgrtgegsgsegdgrhrd fdghfdgdhnreahranbhhtreshgbehrbhera ebrhaujjttijujtrjtrth rrytyrteytryr.,.,.,..,.,.,.,.,,.,.,.,.,.,.,.." Jag kan bara anta att jag hade tråkigt.
  
• 25 september 2005 var mitt lunarnamn Anderrrrsssssss.
  
  
• 18 juli 2006 satt jag hemma och lyssnade på mitt nyligen införskaffade album Chuck av Sum 41. Jag var långt ifrån besviken över skivans innehåll. Ja, just ja! På den tiden spelade jag innebandy också.
  
  
• Ett ytterst litet steg in i vuxenvärlden i och med första dagen på gymnasiet. 21 augusti 2006 var jag orolig för att få en massa läxor direkt.
  
  
• 23 aug 2006 var första gången (av åtskilliga gånger)som jag somnade på naturkunskapslektionerna. Dessutom retade jag upp min dåvarande engelskalärare Torsten Göran (vila i frid), av ren olyckshändelse så klart, genom att knäppa ihop pärmen fast han sa åt oss att inte göra det. Ett mindre utbrott fick han och jag var röd likt en tomat nästan resten av lektionen. Någon dag senare insåg jag att han var hur skön som helst med sin operaliknande sång.
  
  
• 29 nov 2006 fick jag min efterlängtade Nokia 5300 Xpress Music. Spelade fortfarande innebandy.
  
  
• 14 januari 2007 gjorde jag en liten "succé" i samband med en bortamatch i innebandyn. Då var jag ganska glad.
  
  
• 3 nov 2009 skrev jag mitt sista blogginlägg på lunar. Eller skrev och skrev, jag länkade till Vardagshjälte, dvs. bloggen ni just nu läser.

Sådär ja! Nu har jag betat av några inlägg från Lunarstorm. Nu kan jag låta kontot gå i pension med värdighet. Nu säger jag följande: Goodbye, Lunarstorm.

Vilka här inne har gjort någonting gott för en människa någon gång? Upp med en hand. Det kan fast vara en vän, ett syskon eller en förälder. Sen är det en annan sak jag undrar över:

Har någon i denna sal någonsin stoppat en misshandel? Har ni någonsin räddat någon ur en sjunkande bil, även om personen i bilen inte var en del i eran närmaste krets? Har ni någon gång varit så modiga att ni inte hunnit tänka på vad ni gjort, utan bara handlat instinktivt?

Den person som har upplevt en sådan känsla bör uppmärksammas. Det är just dessa vardagshjältar, vanliga personer som kommer till undsättning för andra människor utan att tänka på några som helst konsekvenser, som frivilligt hjälper andra människor till ett bättre liv, som det behövs fler av idag. Aftonbladet har till och med startat en gala för vardagshjältar för att hylla de. År 2007, ur en artikel från DN, lyfte en länspolismästare fram en persons insats då personen i fråga räddat en annan människa ur en sjunkande bil. Han försökte gång på gång få ut kvinnan ur bilen utan att lyckas. Men han gav aldrig upp. Detta sa han själv om den dramatiska situationen (citat):

Då trodde jag att det var kört, men det var aldrig ett alternativ att ge upp.


Länspolismästaren tyckte följande, och jag citerar: "Det behövs mer civilkurage i samhället och genom att visa upp modiga personer smittar deras beteende av sig."

Det finns ju inga tvivel om att folk vill ha hjältar, personer som agerar utan att tänka på konsekvenser utan bara tänker på att förhindra brott och se till att andra människor går säkra. Personer som offrar sig själva för andras välbefinnande. Personer som inte ger upp.

Det ser man även tydligt på den här bilden. På denna bild ses Anton Abele under en manifestation emot våld. Han är en tonåring som har blivit less på allt våld efter att en kompis till honom blivit mördad. Han, och säkert kompisens föräldrar, hade antagligen uppskattat någon hade kunnat agera för att förhindra detta.

Det är ju detta som folk vill ha. Är det inte dags att svara på dessa människors nödrop? Att agera utifrån den förmåga vi besitter. Det finns alltid någonting man kan göra för att underlätta för andra människor. Vi måste bara hitta olika sätt att sprida hjälpen på. Det kan vara alltifrån att starta en organisation (könsstympning t.ex.) eller skrida till direkt handling (stoppa misshandel eller våldtäckt).

Att vara modig är ingen lätt uppgift. Det krävs uppoffring, det krävs förståelse.

Att vara modig är ingen lätt uppgift, men det ska det inte vara heller. Alla är vi modiga på olika sätt, oavsett om man märker det själv eller inte.

Jag tänkte ta och avsluta med ett citat från en filosof som hette Ralph Waldo Emerson och hans syn på en hjälte.

En hjälte är inte modigare än en vanlig människa, men han är modigare fem minuter längre.


Och det är med dessa ord jag vill be att få tacka för mig.

Vet ni någonting som gör mig väldigt glad i dessa tider? Det är när jag tänker tillbaka på sista veckan i skolan. Eller rättare sagt de tre sista dagarna i skolan.

Detta inlägg tänker jag främst på. En resumé av balen, som är en av de bästa tillställningarna jag varit på, samt min tolkning av glädjen när Per och Ann överraskade mig dagen därpå. Jag klarar inte av att läsa det utan att få ett saligt uttryck på mina läppar!

Klart att själva studenten också var rolig, men det är just balen och brorsan plus flickvännens besök som var det bästa.  Funderar på om det finns någon bild jag kan lägga upp igen...

Äh! Vi skippar det. Bilder återfinns ju i det länkade inlägget. =)

Tänkte att det började bli på tiden att jag kom igång med detta inlägg. Jag har skjutit upp det ett tag, men jag är faktiskt inte helt säker på vad, eller hur, jag ska skriva om mormor. Det får ni har överseende med. Jag ska dock försöka göra det bästa utav det.

Hurdan var då min mormor? Enligt mig en kvinna som man kanske borde se upp till. En kvinna som ville andra väl, en omtänksam kvinna. En kvinna som har varit med om mycket, en kvinna som jobbat hårt och uppfostrat 6 barn tillsammans med sin make.

Hon har, utan tvekan, haft ett långt liv. Obviously, I know. Och hon fick avsluta det livet med en lugn död. Bara några inandningar... och sedan pustade hon bara ut. För att aldrig mer pusta igen.

Vila i frid, mormor

26/9 - 2009

Gårdagen spenderades hos min kusin Niklas som fyllde 37. Tror jag i alla fall. Det var trevligt med paj, tårta och kaffe. Trevligt sällskap av familjen, min andra kusin Andreas, morbror Stefan, Jaana och hennes föräldrar och förstås lilla Hanna. För de som inte vet, så är Hanna mitt kusinbarn. Alltså Niklas barn. Det kanske bara är jag, men ungar växer upp så snabbt nuförtiden. Det var inte längesedan som hon bara låg still nästan hela tiden. Tror att det är tre, eller två år till våren sedan hon föddes. Nu springer hon omkring med sina dagiskompisar. Runt köksbordet, in och ut ur alla rum som finns.

Jag började drömma mig tillbaka till min egen barndom. De stunder då jag och mina bröder hade tävlingar runt köksbordet, både löp- och racingtävlingar. Storebrorsan vann ju alltid, men det var skitsamma! Alltid lika kul, i alla fall att kolla på videobanden. Jag kommer ihåg att jag (jag tror att Martin också var med) vid olika tillfällen, när vi bodde i Duvbo, tagit en vanlig bäddmadrass och glidit med den nerför trappan till övervåningen. Askul!

Jag måste någon dag rota fram alla gamla videoband från den gamla goda tiden, och kolla när jag och Martin dansar till någon låt från en random Smurfhits-skiva, när jag och Martin slår på glasbordet (bordet är fortfarande helt), alla brödernas tävlingar runt köksbordet o.s.v.