Vardagshjälte

Morgon... för mig i alla fall.

Steg upp för ca 40 minuter sedan, så i min dygnsrytm så räknas det som morgon. Hursomhelst, vadknade upp och såg att jag fått ett sms från Anna runt 10-tiden (när jag låg och sov). Hon bestämde sig för en mörkblå klänning till balen, så hon skulle fixa en matchande slips åt mig. Och jag har redan sett det framför mig:det kommer bli awesome!

Så, vad händer mer idag? Börjar piggna till lite nu. Jadu... senare ikväll ska jag till Tobbe och kolla film, men innan dess så får jag väl hitta på något. Och det kommer bli en jävla massa gitarrspel, må ni tro!

Efter några nyss välplacerade, välbehövliga smällar på käften (som jag själv delade ut), så börjar jag känna mig redo för dagen. Synd bara att det ska vara så dåligt väder. Men det kommer inte att stoppa mig! Å, nej!
Duschade nyss, så nu slipper jag tänka på det. Ska borsta tänderna alldeles snart, så fort jag är klar. Har dragit på mig mina grymt sköna mjukisbyxor. Perfekt för vilket jävla väder som helst.

Jag tror ta mig fan att jag måste slänga in en bild på byxorna! Måste dock hitta en bättre ljuskälla. Ena lampan i rummet brann för drygt två minuter sedan.


My god! Is that... Ed Hardy!?

Damn right you are! Det ska dock poängteras en sak för alla modeintresserade:
DEN ÄR KÖPT I TURKIET!

"Men åhh! Kan ju inte köpa fejkade märkeskläder ju! Inte samma sak! Dålig kvalitet! Måste spendera pengarna på kvalitet!"

Kanske inte, men som sagt: det är jag som ska använda den. Och dålig kvalitet? Förutom att några sömmar har lossnat (som knappt behövs heller) så håller den rätt bra måste jag säga.
Det finns väl ett talesätt som går ungefär såhär: Dyrast är inte alltid bäst. Och även fast den är köpt i Turkiet, har jag fått komplimanger. Tänk er om jag hade gått omkring på stureplan i den tröjan, och jag inte hade sagt att den var från Turkiet, så hade jag säkert varit hur poppis som helst. Fast det är väl klart, någon förnäm "kläddesigner" kommer säkert förbi och konstaterar falskheten i tröjan efter ett tag.

Fördomsfull eller inte... You make the call. Jag själv skulle nog säga att... jag vill säga att jag brukar ge alla människor en chans, men ändå inte. Det har väl blivit så lite mer på senare år tror jag. Särskilt under det senaste året. Under 2008 och framåt har jag gång på gång fått lära mig följande:

There is more than meets the eye