Påfrestande begravning eller Konsten att gråta som en man
Jag vet inte hur andra tänker om begravningar, men det är riktigt jävla påfrestande. Både fysiskt och psykiskt. Gårdagen var väldigt emotionell. Det kommer man aldrig ifrån. Absolut ingenting man vill gå igenom, men ibland måste man. Morsan och farsan höll tal i kyrkan. Jag ville inte gråta av någon anledning, men det kanske föll en tår ändå. Kommer inte ihåg.
Direkt efter talen gick brorsan (Martin), farsan och Ann fram, och började spela och sjunga De sista ljuva åren. Sedan lade vi rosor, röda som bara rosor tycks kunna bli, på den gräddvita kistan som var dekorerad med ännu mera rosor. Drygt 30-45 minuter senare sitter alla anhöriga och äter potatisgratäng och karré, tror jag det var. Gamla, roliga minnen berättades. Även senare på kvällen, och även idag har det talats om mormor.
Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om döden. Döden är alltid ett sorligt inslag för ens anhöriga, men för den som dör kanske det är en befrielse. Mycket beror ju säkert på hur man har valt att leva sitt liv. Mormor verkade aldrig orolig för att dö. Hon verkade inte frukta döden. Hon verkade se döden som en befrielse. Hon var en kvinna som jobbat länge, uppfostrat 6 barn och alltid varit givmild. Nu var det hennes tur att vila.
Mina förhoppningar för mitt framtida liv är att hitta någonting som verkligen angegerar mig mer än jag någonsin varit. Jag vet inte vad det är, eller kommer att bli, men jag hoppas hitta det snart.
Mina förhoppningar för mitt framtida liv är att förverkliga vissa drömmar, som jag dock inte tänker gå djupare in på.
Tänker inte sitta och lista upp en massa grejer jag vill göra, så jag stuntar i det. Dags att komma tillbaka till nutid!
Jag vaknade vid 14 idag (ja, jag har hunnit ställa tillbaka klockan). Käkade lite palt till frukost, någon kaka med choklad och blåbär samt kollat fotboll. Funderar på vad jag ska hitta på ikväll. Är fortfarande jävligt sliten från igår. Sitter samtidigt och plinkar lite på Let It Die av Foo Fighters. Jag är NÄSTAN ensam hemma. Per, Ann, farsan och Martin for iväg för ca halvtimmen sedan. Per och Ann skulle fara hem, medan Martin och farsan ska vidare till Turkiet.
Nej, jag är inte alls avundsjuk. Helt seriöst, alltså. Jag hade inte orkat åka dit med tanke på omständigheterna.
Fast om några veckor kanske det hade varit riktigt skönt.
Jaja, tänker inte göra så mycket mer just nu. Plinka lite mer gitarr, ta det lugnt och kanske spela lite COD: Modern Warfare. Vi får se, helt enkelt.
Later.
Inga smarta ord. Sorry. Angående rubriken... jag kom inte på någonting bättre.
