Vardagshjälte

Efter två koppar kaffe hittills på jobbet är det nu dags att börja beta av min recension av Gran Torino. Enjoy!

Som vanligt innan recensionen börjar så påminner jag er som inte har sett filmen ännu att inte läsa den här recensionen! Eller ja, det är ju klart att ni får läsa den om ni vill, men recensionen kan innehålla en hel del spoilers. Och då kanske det inte är lika kul att kolla filmen efteråt, eller hur?

---

Bildkälla

Handling

Filmen börjar på en begravning. Detroitbon Walt Kowalski (Clint Eastwood), en grinig konservativ krigsveteran (Koreakriget, tidigt 50-tal), har precis blivit änkling. Hela hans liv har har han jobbat på Ford-fabriken i Detroit. Efter sin frus begravning sitter han dagarna i ända på sin altan, med en öl eller en cigarett i handen och ger onda ögat åt de asiatiska invandrarna som håller på att ta över kvarteret.

Själva handligen skulle man kunna säga börjar när den unga grannpojken vid namn Thao försöker stjäla hans Ford Gran Torino av årsmodell 1972. Stölden som gick helt fel (man ger fan i att mucka med Clintan, eller hans bil) var tänkt att bli Thaos inträdesprov till gänget som hans kusin är med i. Efter misslyckandet försöker hans kusin övertala honom om en andra chans, men då han vägrar urartar ett bråk på asiaternas gård. Det vill säga gården bredvid Walts hus. Han plockar fram sin gamla bössa när bråket förflyttas över på hans gård och skingrar bråket. Det är ungefär då som filmen kommer igång på riktigt och samtidigt blir han ofrivilligt kvarterets hjälte.

Regissören

Clint Eastwood behöver nog kanske inte någon större introduktion. Med filmer som Den gode, den onde, den fule, För en handfull dollar, Dirty Harry m.fl. har han satt sina spår i filmvärlden. Nuförtiden ägnar han sig enbart åt regi då den här filmen officiellt blev hans sista som skådespelare.

Vad tyckte då jag om filmen?

I ärlighetens namn har jag inte sett särskilt många filmer med Clint Eastwood. Den enda som jag har sett är Den gode, den onde, den fule. Fan, jag har inte ens sett Dirty Harry! Så vem är då jag att recensera den här filmen då jag inte vet särskilt mycket (läs: på gränsen till ingenting) om Clintan som skådespelare eller regissör. Men en sak kan jag med största självklarhet konstatera:

Den här filmen är utan tvekan en utav de absolut bästa filmerna jag någonsin har sett! I hela mitt liv!

När jag påbörjade den här recensionen så började jag fundera över vad jag tycker gör den här filmen så bra som jag tycker att filmen är. En bidragande orsak kan vara Clintans klockrena uttalanden i stil med: "Ever notice how you come across somebody once in a while you shouldn't have fucked with? That's me." Sedan att han ger dessa asiater egna smeknamn i stil med Yum Yum och Toad gör det svårt att hålla tillbaka ett litet skratt eller flin, även om det kan ses som okänsligt i vissa personers ögon. Så småningom lär han sig att alltmer uppskatta "gulingmat" framför torkat kött.

Punchlines och sköna citat i all ära, men det är nog ändå inte det Clitan hade tänkt sig man ska fokusera på. Så jag ska försöka att inte göra det alltför mycket. Vi får inte enbart se en grinig krigsveteran veva med sin bössa mot asiater. Vi får inte enbart höra på gränsen till okänsliga kommentarer. Utöver Walts bittra syn på livet så har vi Thao, den unge koreanen som speglar oerhörd osäkerhet. Walt får Thao sakta men säkert att mer och mer framstå som en man. Han lär honom att laga saker, lär honom att snacka som en man och fixar ett jobb åt honom. Den här koreanska familjen var nog det allra sista han trodde att han skulle ha något gemensamt med. Som han själv säger: "I have more in common with these gooks than with my own spoiled, rotten family."

Filmens budskap kanske är att även den grinigaste, mest människofientliga gubben kan göra skillnad oavsett om det är ofrivilligt eller ej. Kanske är budskapet att genomskap/vänskap kan uppstå på dem mest oväntade sätten. Oavsett budskapet så är ändå den här filmen en av de bästa jag någonsin har sett.

Mitt betyg

Inget snack om saken: 5 av 5 toasters! Kanonkul!