Vardagshjälte

Nu kanske ni undrar varför jag inte har bloggat på mer än en vecka. Jag har inte varit med i någon olycka som har tvingat mig till sjukhus, jag har inte rest iväg någonstans och jag har verkligen inte kapat av mina händer. Okej, det har varit marknad under helgen så jag kan väl skylla på det, men det tänker jag inte göra.

Jag har haft, och har fortfarande, väldigt lite lust att blogga någonting överhuvudtaget. Det känns så jäkla rutinmässigt att blogga om exakt samma saker dag ut och dag in:

"Sitter på jobbet med en kopp kaffe och korsord"... "Det är några badgäster i bassängen"... "Efter jobbet blir det nog att kolla film eller serier med några kompisar"...

Jag tycker inte om att läsa det, och jag vet att ni läsare med största sannolikhet inte heller tycker om att läsa det. Nuförtiden känns det som att ingenting vad gäller mitt vardagsliv är värt att skriva om eftersom det ändå är samma sak som händer dag ut och dag in.

Det är just därför som jag inte har bloggat på drygt en vecka. Jag har nu bestämt mig för att ta ett uppehåll vad gäller bloggandet. Jag kommer kanske tillbaka hit, kanske inte. I vilket fall som helst vill jag tacka alla som har följt min blogg under dessa två år som jag har spenderat i bloggvärlden. Ni har fått följa med mig genom filosofiska vardagstankar, sågningar, studenten, shoppingresor, konserter, föreställningar, högtider samt nästan ett helt år med äventyr i Santa Barbara, Kalifornien.

Om/när jag bestämmer mig för att återuppta bloggandet återstår att se. Så som det ser ut nu är detta det sista inlägget i ett från början väldigt spontant projekt som sedan blev en stor del av mitt liv. Innan jag avslutar så måste jag erkänna en grej. Det tog mig hela arbetsdagen för mig att skriva det här inlägget. Inte för att jag inte visste vad jag skulle skriva, utan mest för att jag har gjort andra grejer.

Återigen, tack till alla er som kikat in under dessa två år!